Clara Lyttle Baynham

Vi började kolla på svenska båtar istället. Det gick så långt att vi i april var och fick visning på en båt vid djurgården. En röd stålbåt. Otrolitgt hemtrevlig inuti och stor som ett monster. På plats kändes det inte sådär jätte bra i magen, det kändes typ fel. Vi kunde inte båten, vi visste inget om båten, vi visste inte hur båten seglar, dess problem och beteende hade vi ingen aning om. Och att på mindre än 6 månader att lära känna den var ohållbart. För att göra det krävs ju mycket segling tillsammans med den på långa samt korta sträckor, upplevelser och misstag som gör att man vet hur båten reagerar när man hamnar i jobbiga situationer ute på sjön. Eller ifall det är läckage eller andra fel i båten som inte är akuta utan långsiktiga. Det var inte realisktistk att vi skulle köpa en ny båt. 

 

I runt 12 år så har Alex och Isaks familj ägt Cheetah, en segelbåt av modellen Wasa 370, en 37 fots(12 meter) snabb familje segelbåt som de varje år seglat runt stockholmsskärgård eller till åland och gotland med. Ända sedan vi kom på iden om att långsegla har vi haft Cheetah som lite utav en plan B, men vi va tveksamma på hur säker hon skulle vara vid längre seglatser. Men när vi insett hur orimligt det skulle vara att köpe en ny båt, och efter flera samtal med hängivna långseglare så kom vi till realisationen att Cheetah var det enda möjliga alternativet om det här äventyret skulle bli verklighet inom den tidsramen som vi planerat för. Vi kännde redan båten väl och visste hur man seglade henne, och samtalen med flera långseglare övertygade oss om att båten inte var så osäker som vi hade trott, och att man inte behöver en stor tung stålbåt för att kunna segla långt.

Det här beslutet innebar att vi inte behövde lägga pengar på en ny båt och istället kunde lägga pengar på på att rusta upp Cheetah. Tur det för det visade sig även att saker och ting inte var så enkelt och billigt som tidigare trott...