Clara Lyttle Baynham

var kapten på Älva. En båt som min gymnasieskola äger och seglar runt i Europa och ned till Marocco och Canarieöarna. Denna gång seglade vi runt i Canarieöarna och gjorde en korsning till Marocco och tillbaka. Han är den mest godhjärtade kaptenen man kan tänka sig. Sören fick automatisk rollen som vår professor under en period sent i vintras när vi seglade tillsammans. Jag och Alex hade strosat runt i alla hamnar vi kunde nå på de olika öarna i Canarieöarna. Vi kollade efter båtar; billiga nog att ge oss en chans att ha fickpengar kvar till självaste resan men inte så billiga att riskera att bara sjunka. I denna kompromiss var det fruktansvärt svårt att finna ett läge som skulle passa oss, som hade lite av båda. Under tiden väntade vi på att få svar från båtägaren av den gigantiska burkbåten. Efter många diskussioner med besättningen på Älva och Sören själv började det visa sig att vår plan med att bygga klart Långedrag till sommaren var omöjligt. Inte heller svarade båtägaren och en morgon såg vi att båten var såld. Vi gav då upp den iden. 

 

I den halvsketna hamnen på hippieön La Gomera fanns typ 2 segelbåtar. En av dem var helt galet cool och jag och Alex kom överens om att detta måste bli vårt skepp. Den var som gjord för oss.

Det verkade även som att båten inte var skulle vara värd mer än 200 000kr och det lät utmärkt. En sen kväll medan mitt vaktlag städade köket säger en matros att jag och Alex måste gå till kaptenshytten på momangen. Jag blev nojig och tänkte "helvete nu har dom avslöjat oss", men med vad vet jag inte riktigt. Skyldig till något kände jag mig iallafall. Vi går halvt skamfullt till Kaptenshytten. Alex öppnar dörren och rummet är alldeles fuktigt av värmen. Plötsligt känns det som en typisk gangster film när någon skall träffa gängledaren. Inne i rummet vid ena änden av bordet sitter Sören, brevid honom sitter en typisk rysk snubbe med ringar i öronen och svart skägg. Brevid honom sitter en tanig kille med mustach, långt hår, John Lennon brillor, keps och massa ringar i både näsan och öronen. Tatueringar hade de båda också. Jag blev helt otroligt shockad och fattade noll, desamma för Alex. Dessa två mystiska män var tydligen ägare till båten vi tidigare sett i hamnen. Och Sören hade ledit oss till dem. VI höll på att dö av lycka och strax skulle vi få ta ribben bort till hamnen tillsammans med Sören och de två andra; för att få kolla inuti båten. 

 

Vi fick massor av tips från Sören, det är alltså lönsamt att granska båtar med kunniga personer ifall man vill lära sig själv hur man skall tänka när man köper speciellt segelbåt. Jag förälskade mig i båten, vars namn var Rocinante, som betyder "gammal"+" någonting...". Men vraket hade sina nackdelar. Den första nackdelen var att motorrummet var väldigt underligt placerat, under styrhytten så man behövde ta bort hela golvet för att nå motorn. Vilket inte är speciellt positivt i nödläge eller ifall ett motorproblem uppstår mitt ute på Atlanten. Dock oroade det inte mig och Alex eftersom att vår smidiga mekaniker Arvid alltid lyckas nå alla delar på en motor även fast det känns omöjligt. Masten, bomen och riggen höll vi alla med om att den kändes riktigt stabil och bastant. Rocinante vägde 25 ton och var 45 fot lång. Ännu en gång alldeles för stort och tungt för oss. Å andra sidan är en tung och större båt mycket stabilare när det är mycket vågor, vilket gör seglingen otroligt mycket skönare. Så här fanns det också fördelar och nackdelar som alla kändes vara värda lika mycket och vi fick besultsångest. Vad ska man välja?