Clara Lyttle Baynham

var helt enkelt vår båt, den behövde bli det. Vi bara måste ha den. Jag gick runt och pirrigt väntade på att få svar från ägarna med en lista över fakta om båten, utrustning den har, skick på motor och så vidare. För varje timme som gick utan svar ökade stressen då vi bara skulle stanna på La Gomera ett fåtal dagar, kanske tre, för att sedan åka vidare. Vilket hade försvårat situationen med att anordna en provsegling. Innan man köper en båt(även fast den är super billig) måste man provsegla. Fel finns hos alla segelbåtar och de visar sig inte förrän båten sätts i använding på riktigt. Dessutom föreslog Sören att han kunde följa med och provsegla Rocinante och det hade varit ultimat. 

 

Listan kom tillslut och vi funderade på utifall Isak veckan efter skulle flyga ned till ön och träffa ägarna tillsammans med Sören för att prata mer om båten. Det visade sig dock vara svårt, specielt eftersom att ägarna var lite sega på att svara och hörde inte av sig förän det var försent. Klassiskt. Men det vi fick veta om båten var bra. Den hade mycket utrustning som var bra för oss. Och dess skrov var byggd i sandwich, med balsa trä. Jag hade aldrig tänk på att materialet i skrovet utgör väldigt stor skillnad för båtens kvalite, fukttålighet, styrka, vikt och hållbarhet. Under tiden var vi småinttresserade av stålbåtar, eftersom att det är så hålbart ifall man råkar köra på någor hårt. Men nackdelen med stål är tyngden samt att det rostar så väldans mycket. Stålbåtar kräver enormt mycket arbete med bottenmålning för att förhindra att metallen rostas bort. Dessutom skulle det bli dyrt att ta upp den på land för att fixa med undersidan då den väger mer. Generellt sett är stålbåtar idag inte så populära. De flesta kommer även från 80-talet och är idag gamla. Vilket gör att de blir billigare och man får mycket bra båt för pengarna. Men stålbåt är helt klart min favorit, det känns så starkt. Som att den aldrig kan gå sönder.

 

Rocinantes konstruktion av sandwich kan förklaras med en sandwich glass. På varsin sida sitter starkare material, och där emellan fyller ett mycket mjukare och ömtåligare material. På denna båt är de starka sidorna, utsidan och insidan glasfiber och materialet i mittten är balsaträ. Fördelen med denna typ är att det väger otroligt lite, men ger en schysst styrka.

 

Problemet vi hade var att vi för det första inte visste vilken typ av glasfiber det var. Och genom timmar av sökande fann Alex att många typer av glasfiber som var vanliga på 80-taler tenderar att ta in fukt efter tid och bli porösa. Vilket skulle kunna innebära att båtens skrov var mycket klent...as dåligt...ett sådant problem måste kollas upp eller lösas. Man åker inte i en båt med fuktskadat poröst skrov över ett hav, egentligen vill man inte segla med den över huvud taget. 

 

För att se ifall skrovet har fukt i sig, allså ifall sandwichen är förstörd, måste man få tag på en besitkigare som då mäter fuktigheten i skrovet för att ta reda på dess skick. Man kan även köpa en sådan fuktmätardosa själv, men en sådan kostar 5000 kr. Och för att en besitkigare skulle komma och kolla på skrovet hade vi nog behövt pröjsa mellan 2000-3000kr. Ännu en sak återstod dock för att få det genomförbart. Vi skulle behöva ta upp Rocinante på land, där den hade behövt stå i minst 3 dagar för att torka. Kostnaden för det uppdraget hade blivit 5000-10 000kr. Dessutom hade mer stor sannolikhet vi blivit tvungna att ta båten till Teneriffa eller Gran Canaria, och det kan ta dygn av segling.

 

Situationen kändes fett hopplös och dyr så vi fortsatte kolla på andra båter medan vi försökte komma på lösningar för denna.